Direktlänk till inlägg 21 juni 2015
Kapitel 2 - En dag att minnas
Jonas satt som vanligt på McDonalds tillsammans med sin kollega, och sipprade i sig det sista av sin smoothie. Han tittade upp mot sin kollega Pernilla som satt och pillade med sitt långa mörkbruna hår.
- Är du säker på att du inte vill ha något att äta? Frågade Jonas vänligt och tog en stor tugga av sin macka. Du kommer orka natten mycket bättre.
Pernilla log glatt och skakade på huvudet.
- Jag klarar mig. Jag har ju trots allt druckit tre koppar kaffe redan så är det något jag klarar av är det den här natten.
Båda skrattade lite smått och fortsatte sedan prata om planerna inför helgen.
Det var nämligen dags för den årliga hinderbanetävlingen mellan poliserna och brandmännen. Jonas och Pernilla skulle delta som lag nummer tre. Priset var en resa för två till New York.
- Det här kommer vi vinna, sade Pernilla med ett leende på läpparna och höjde handen för att klatcha till Jonas hand.
Just i det ögonblicket hördes en röst från Jonas bärbara radio.
- Enhet fem, enhet fem. Ett mord har inträffat på Remontgatan i Hässelby. Enhet tre och fyra är på plats. Jag upprepar enhet fem till Remontgatan i Hässelby.
De båda kollegorna tittade fundersamt på varandra och undrade varför de kontaktade dem med tanke på att de befann sig på södermalm, och det skulle ta dem ungefär 30 minuter innan de var på plats. Men snabba som de var reste dem sig från platserna och sprang till bilen som stod parkerad precis utanför.
Bilbältena på och blåljusen på. I ilande fart var de nu påväg.
- Varför tog du med dig mackan? Undrade Pernilla.
Han tittade fundersamt på henne och sa:
- 20 kronor är endå 20 kronor.
Pernilla himlade med ögonen och skakade på huvudet.
Väl framme slängde de sig båda ut ur bilen, som fortfarande hade blåljusen igång, och sprang fram till sina andra kollegor som stod och pratade med folket runt omkring.
Jonas fick syn på polischefen och gick fram till honom med flåsande andetag.
- Vi kom så fort vi kunde, vad har hänt?
Jakob, som polischefen hette, tittade lite snabbt på Jonas och sedan på Pernilla och sa:
- En dam kontaktade oss vid 00:46 och skrek i all panik att ett mord har inträffats. Hon såg en maskerad lång man springa ut från det här huset.
- Var är damen nu? Frågade Pernilla och såg sig omkring.
- Hon står därborta med sin hund, insvept i en blå filt.
Jakob pekade mot sin polisbil som stod parkerad med framhjulen på gräsmattan.
- Vi har försökt förhöra henne men vi kommer ingen vart då hon fortfarande är panikslagen. Kan du göra ett försök Pernilla?
Utan att säga något gick Pernilla med bestämda steg fram till damen.
- Hej, sade hon med en mjuk och lugn röst, mitt namn är Pernilla. Och du heter?
Damen tittade ner i marken och svarade skrämt:
- Rut he..heter jag.
- Jag är en av dem som kommer jobba på det här fallet för att få fast den skyldiga. Jag skulle vilja ställa några frågor till dig om det går bra?
Inget svar. Men en lätt nick innebar att hon accepterade frågan. De gick lite längre ner på gatan där de kunde prata mer privat.
Rut fixade till sina ovala glasögon och svepte bak sitt vita hår innan hon drog en stor suck för att lugna ner sig.
- Kan du berätta för mig Rut vad det är som har hänt, vad det är du har sett?
- Jag..jag var ute och rastade Bollen en sista gång innan det var dags för sängen. Jag bor nämligen två hus bort från Kajsas.
- Och Kajsa är offret förmodar jag?
Rut nickade och fortsatte sedan:
- Bollen kände sig väl illa till mods då han stannade upp och blängde mot något stort som kom springades mot mitt håll. Jag tänkte inte mer på det, för jag har sett många män och kvinnor komma springandes längts gatorna så här sent på natten. Personen sprang förbi mig och jag kunde se att hans handskar var täckta av blod.
- Är du säker på att det var en man?
- Ja utan tvekan eftersom jag såg glimten av hans skägg.
Pernilla stod där med sitt vita block och antecknade allt som Rut sa.
- Vad gjorde du när du såg blodet på handskarna? Undrade Pernilla och rätade till sin polisväst.
- Det enda jag kunde göra i den situationen, ringa er förstås!
Pernilla kunde höra den arga tonen i Ruts tal.
- Kan du beskriva hur mannen såg ut?
- Nej det gick alldeles för snabbt, det enda jag snappade upp var att han hade en mörk mask och blodiga handskar på sig.
- Kände du Kajsa, eller var ni bara grannar?
- Jag kände henne sedan ett par år tillbaka. En riktigt härligt tjej med båda fötterna på jorden.
Rut fortsatte och kunde käna tårarna i ögonen rusa fram.
- Hon var mor till två små barn och hennes man jobbade som polis vid den tiden.
- Hennes man?
- De skilde sig strax efter att han förlorade jobbet på grund av tjänstefel.
- Varför var inte barnen hos Kajsa inatt?
- Det vet jag inte.
- Vet du vad hennes före detta man heter?
- Axel, efternamnet vet jag inte. Men du tror väl inte att han har dödat Kajsa?
- Tack för din tid Rut, vi kommer hålla dig uppdaterad. Gå hem med Bollen och få dig en ordentlig natts sömn.
Utan att invänta svar från den fortfarande skärrade damen svängde Pernilla på klacken och gick mot sin Jakob som stod och undersökte uteplatsen i hopp om att hitta spår.
- Jakob, jag har fått massor av svar som kanske kan hjälpa oss att spåra den skyldiga.
- Vad bra, var ska vi börja?
- Med hennes före detta man, Axel.
Ett mörkt täcke lade sig över de tysta gatorna i Stockholm. Den visslande vinden var det enda som kunde höras när den piskade de stora trädkronorna. Kajsa låg i sin stora säng iklädd sitt rosa nattlinne. En plötslig rörelse med hela kroppen fick he...
