Jonas satt som vanligt på McDonalds tillsammans med sin kollega, och sipprade i sig det sista av sin smoothie. Han tittade upp mot sin kollega Pernilla som satt och pillade med sitt långa mörkbruna hår.

- Är du säker på att du inte vill ha något att äta? Frågade Jonas vänligt och tog en stor tugga av sin macka. Du kommer orka natten mycket bättre.

Pernilla log glatt och skakade på huvudet.

- Jag klarar mig. Jag har ju trots allt druckit tre koppar kaffe redan så är det något jag klarar av är det den här natten.

Båda skrattade lite smått och fortsatte sedan prata om planerna inför helgen.

Det var nämligen dags för den årliga hinderbanetävlingen mellan poliserna och brandmännen. Jonas och Pernilla skulle delta som lag nummer tre. Priset var en resa för två till New York.

- Det här kommer vi vinna, sade Pernilla med ett leende på läpparna och höjde handen för att klatcha till Jonas hand.

Just i det ögonblicket hördes en röst från Jonas bärbara radio.

- Enhet fem, enhet fem. Ett mord har inträffat på Remontgatan i Hässelby. Enhet tre och fyra är på plats. Jag upprepar enhet fem till Remontgatan i Hässelby.

De båda kollegorna tittade fundersamt på varandra och undrade varför de kontaktade dem med tanke på att de befann sig på södermalm, och det skulle ta dem ungefär 30 minuter innan de var på plats. Men snabba som de var reste dem sig från platserna och sprang till bilen som stod parkerad precis utanför.

Bilbältena på och blåljusen på. I ilande fart var de nu påväg.

- Varför tog du med dig mackan? Undrade Pernilla.

Han tittade fundersamt på henne och sa:

- 20 kronor är endå 20 kronor.

Pernilla himlade med ögonen och skakade på huvudet.

Väl framme slängde de sig båda ut ur bilen, som fortfarande hade blåljusen igång, och sprang fram till sina andra kollegor som stod och pratade med folket runt omkring.

Jonas fick syn på polischefen och gick fram till honom med flåsande andetag.

- Vi kom så fort vi kunde, vad har hänt?

Jakob, som polischefen hette, tittade lite snabbt på Jonas och sedan på Pernilla och sa:

- En dam kontaktade oss vid 00:46 och skrek i all panik att ett mord har inträffats. Hon såg en maskerad lång man springa ut från det här huset.

- Var är damen nu? Frågade Pernilla och såg sig omkring.

- Hon står därborta med sin hund, insvept i en blå filt.

Jakob pekade mot sin polisbil som stod parkerad med framhjulen på gräsmattan.

- Vi har försökt förhöra henne men vi kommer ingen vart då hon fortfarande är panikslagen. Kan du göra ett försök Pernilla?

Utan att säga något gick Pernilla med bestämda steg fram till damen.

- Hej, sade hon med en mjuk och lugn röst, mitt namn är Pernilla. Och du heter?

Damen tittade ner i marken och svarade skrämt:

- Rut he..heter jag.

- Jag är en av dem som kommer jobba på det här fallet för att få fast den skyldiga. Jag skulle vilja ställa några frågor till dig om det går bra?

Inget svar. Men en lätt nick innebar att hon accepterade frågan. De gick lite längre ner på gatan där de kunde prata mer privat.

Rut fixade till sina ovala glasögon och svepte bak sitt vita hår innan hon drog en stor suck för att lugna ner sig.

- Kan du berätta för mig Rut vad det är som har hänt, vad det är du har sett?

- Jag..jag var ute och rastade Bollen en sista gång innan det var dags för sängen. Jag bor nämligen två hus bort från Kajsas.

- Och Kajsa är offret förmodar jag?

Rut nickade och fortsatte sedan:

- Bollen kände sig väl illa till mods då han stannade upp och blängde mot något stort som kom springades mot mitt håll. Jag tänkte inte mer på det, för jag har sett många män och kvinnor komma springandes längts gatorna så här sent på natten. Personen sprang förbi mig och jag kunde se att hans handskar var täckta av blod.

- Är du säker på att det var en man?

- Ja utan tvekan eftersom jag såg glimten av hans skägg.

Pernilla stod där med sitt vita block och antecknade allt som Rut sa.

- Vad gjorde du när du såg blodet på handskarna? Undrade Pernilla och rätade till sin polisväst.

- Det enda jag kunde göra i den situationen, ringa er förstås!

Pernilla kunde höra den arga tonen i Ruts tal.

- Kan du beskriva hur mannen såg ut?

- Nej det gick alldeles för snabbt, det enda jag snappade upp var att han hade en mörk mask och blodiga handskar på sig.

- Kände du Kajsa, eller var ni bara grannar?

- Jag kände henne sedan ett par år tillbaka. En riktigt härligt tjej med båda fötterna på jorden.

Rut fortsatte och kunde käna tårarna i ögonen rusa fram.

- Hon var mor till två små barn och hennes man jobbade som polis vid den tiden.

- Hennes man?

- De skilde sig strax efter att han förlorade jobbet på grund av tjänstefel.

- Varför var inte barnen hos Kajsa inatt?

- Det vet jag inte.

- Vet du vad hennes före detta man heter?

- Axel, efternamnet vet jag inte. Men du tror väl inte att han har dödat Kajsa?

- Tack för din tid Rut, vi kommer hålla dig uppdaterad. Gå hem med Bollen och få dig en ordentlig natts sömn.

Utan att invänta svar från den fortfarande skärrade damen svängde Pernilla på klacken och gick mot sin Jakob som stod och undersökte uteplatsen i hopp om att hitta spår.

- Jakob, jag har fått massor av svar som kanske kan hjälpa oss att spåra den skyldiga.

- Vad bra, var ska vi börja?

-  Med hennes före detta man, Axel.

Ett mörkt täcke lade sig över de tysta gatorna i Stockholm. Den visslande vinden var det enda som kunde höras när den piskade de stora trädkronorna.

Kajsa låg i sin stora säng iklädd sitt rosa nattlinne. En plötslig rörelse med hela kroppen fick henne att hastigt vakna upp och sträcka på sig. Hon tittade ut genom fönstret och såg att det fortfarande var kolsvart ute. Med en stor suck reste hon sig upp och begav sig ned mot köket för att ta sig ett glas vatten.

Ett knarrande ljud hördes när hennes nakna fötter nuddade det sista trappsteget. Hon struntade i att tända taklampan till vardagsrummet och såg sig inte för var hon gick.

- Aj fan! Pep hon till då hon slog i vänstra foten på det hårda soffbenet.

Haltande steg hon in i köket, tände lampan och greppade tag om ett smutsigt vattenglas som stod på diskbänken. Hon öppnade kylskåpet och tog ut en liten ostmacka som hon hade köpt på pressbyrån tidigare under dagen. Innan hon släckte lampan för att bege sig upp till sovrummet med sin midnattslunch, gjorde hon det hon alltid brukade göra innan hon lämnade köket, nämligen att titta till spisen för att se om den var avstängd.

Med täcket upp till huvudet, sträckte hon sig mot fjärrkontrollen och satte igång kanal 4 för att titta på nyheterna. Reportern varnade alla i Stockholm att hålla sig inne på kvällarna eftersom en mördare hade rymt från fängelset.

Kasja skakade på huvudet och tänkte för sig själv att det aldrig har hänt något när en mördare var på fri fot så varför ska det hända något nu.

Hon stängde av tv:n och la ifrån sig den tomma tallriken som ostmackan legat på.

En timme passerade när det plötsligt hördes en duns nere i vardagsrummet, ungefär som om någon skulle kasta en studsboll i golvet. Tysta fotsteg närmade sig sakta Kajsas sovrum.

En kylig andedräkt fick den tungt sovande kvinnan att rysa till. En iskall våg av obehag fyllde hennes kropp med rädsla, fullt omedvetande om vad som stod vid sidan av hennes säng. Hon slog upp ögonen långsamt när hon kände en hand på sitt vänstra lår, följt av en kraftig smärta. Skrikandes kollade hon ner mot sitt ben som nu hade färgats rött av det som tordes sticka henne. Men skriket förvandlades till en förvånad min när hon såg en lång, maskerad man med en blodig kniv i högerhanden.

Snabbt kastade hon sig ner på golvet för att kravla sig ut ur sovrummet och få tag på hjälp. Men var skulle hon få tag på hjälp vid denna tid? Alla sov och telefonen var utom räckhåll nere i vardagsrummet.

Chokad och nu kritvit i ansiktet av det djupa såret var hon framme vid det första trappsteget. Hon slängde en snabb blick bakåt för att se om mannen följde efter. Han kunde inte bli sedd någonstans. Allt Kajsa kunde hoppas på nu var att komma fram till telefonen. Ett mörkt skratt följt av ett par knarrande fotsteg hördes från sovrummet.

Vågen av obehag höjdes enormt i Kajsas kropp då hon såg vad mannen gjorde. Han lade sig ner på marken och började kråla sakta mot henne, skrattandes. Kniven låg förmodligen kvar i sovrummet eftersom Kajsa inte kunde se den i hans hand. Han greppade tag i hennes ben och tryckte handen mot hennes sår. Hon skrek av smärta i hopp om att andra grannar skulle höra henne.

Med ett bredd leende på läpparna, lyfte han upp Kajsa och skakade om henne så hårt att hon började må illa. Blodet forsade ner från hennes vad och samlades i en röd pöl på trägolvet. Mannen släppte taget om henne och hon föll handlöst ner på det hårda nerblodade golvet. Hon ville skrika men med tanke på det kraftiga nedslaget började hon hosta blod istället.

Mannen gick in i sovrummet och hämtade kniven, precis som Kajsa trodde.

Väl framme vid den svårt sårade kvinnan satt han kniven mot Kajsas bröst och borrade långsamt ner den. Han lät den sitta kvar ett litet tag innan han drog ut den och borrade sedan in den på nytt. Kajsa försökte att skrika på nytt men munnen fylldes av den röda färgen som rann ner längts mungiporna. Hon hostade till och kände av det sista andetaget innan ögonen slocknade.